15:47:00
Att läka, gå vidare utan att glömma
Jag tror de flesta samer går igen en resa rent psykiskt då det gäller koloniala sår.
Det kommer en tid då en är väldigt medveten om de historiska förtryck och de förtryck som sker i modern tid.
Om en följer samisk media, samiska "influenser" och media från ett samiskt perspektiv så är det så klart mycket negativt. Det är exploatering, kolonialisering, exotifiering, rasism, förtryck, okunskap och hat.
Det är såklart jätteviktigt att belysa detta, både det som händer i nutid och historiskt. Som minoritet går det inte att slappna av för det finns alltid krafter som väntar på en chans att utnyttja tystnad för sin egen vinning.
Dock finns det ett problem som kan uppstå när det negativa tar så stor plats att de positiva erfarenheterna får stå bi.
Att konstant bli matad med att en är ett offer, och alltid har varit det kan bli oerhört negativt. En kan börja tro att bara för att en fallit offer för olika negativa saker så är en ett offer, det är ens persona.
Vi som ett folk har råkat ut för mycket negativt och det sker övergrepp än idag men det är inte våran grund. Vi är en folkgrupp, en etnicitet som fortfarande är fullt levande.
Vi har tappat mycket av vår kultur men vi har mycket kvar. Vår historia är full av styrka, kamp och rebeller.
Våra sagor och myter bär alla spår av verkliga händelser och sanningar. De uppkom inte bara av en händelse och hade inte överlevt om de inte betydde något för oss.
Vi har varit ett folk som chockat för att kvinnor har jagat och män kunnat sköta huslig sysslor.
Vi är ett folk som fostrar barn av naturen, starka och självständiga, med vetskapen att familjen alltid finns som stöd.
Vi är ett folk som kämpat mot rövare, statsmän och assimileringen. Engagerat oss för demokratiska frågor som ett minoritetsfolk egentligen inte ska behöva ta ansvar för.
Kämpat för vårt språk, kultur, näringar och levnadssätt.
Starka vägvisare har kämpat för vår skull och förtjänar även respekt för det arbete de lagt ner.
Det är lätt att gå ner sej i mörker om en bara ser det negativa. Det positiva måste få ta plats också, kanske kan det vara ett sätt att hämta kraft för att orka vidare i livet. Vare sej det är kraft att orka driva en fråga politiskt på hög nivå eller kraft bara att stå stolt som same i vardagen.
Jag har valt att börja läka de sår som jag fått och de jag ärvt och ser till att kunna släppa det negativa för att fokusera på det jag mår bra av. Lära mej saker om vår kultur som får mej att känna mej stark.
Det är svårt och vissa dagar känns det omöjligt men för mej är det en del i att dekoloniasera min hjärna.
Jag tror att ju fler som kan och har möjligheten (depression eller andra diagnoser kan såklart göra att en inte klarar av detta just nu) att börja släppa offerkoftan och kunna se vår styrka så skulle vi kunna dekoloniasera våra sinnen och börja se vår omgivning på ett helt annat sätt. Kolonialstaten vinner på att vi känner oss som offer, som svaga, som om det är på nåder vi existerar. Att vi ska vara glada över det lilla vi får behålla.
Känner vi oss på botten så blir vi nöjda över de små smulor staten dinglar framför oss, medans de fortsätter att exploatera allt runt omkring oss. Kladda sej fram med giriga nävar.