21:01:33
Kommer mina axlar orka med bördan?
När jag skrev förra inlägget kom jag ihåg en sak till jag funderat på. Eller inte funderat på utan snarare kommit på, en ganska självklar grej.
Min pappa är ensambarn, vi bor på hans (våra) förfäders gamla marker. Jag har två äldre bröder. Alla gamla seder, gamla stigar, boenden och historier komemr bli mitt ansvar att föra vidare. Jag och min man är överens om att vi ska flytta upp till mitt gamla barndomshem. Mina bröder kommer nog aldrig göra det.
De har inte helelr lik astort intresse av vår historia som jag. Jag tar varje chans jag får att stycka, lära mej röka, använda naturen, lyssna på gamla historier om vår släkt och om alla områden. Jag söker information som fattas för att kunna laga hålen i mitt kulturnät. Jag har min mor som lär mej duodji, våra mönster, dialekt och seder med mat. Jag försöker proppa hjärnan full av all information och försöker lära mej alla olika näringar och jag tycker det är kul, jag gör det frivilligt och mina föräldrar är villiga lärare, glada att få föra sin kunksap vidare, att marken kommer fortsätta beträdas av blodsband åtminnstonne en generation till.
Men det sätter press.
Kommer jag komma ihåg allt? Vad har jag missat? Vart kan jag hitta den där informationen? Vad var det pappa sa om det där? Vilket mönster var det som var vårat? Kommer jag orka stycka åt mina bröder, sy koltar, smöja band och sticka strumper? Och hur var det me skohö nu igen?
Kommer jag orka?
Jag kommer måsta vara min familjs kulturbärare. Jag kommer måsta vara den där stadiga grunden som njallan står på, den som lagar det där nätet. Håller allt levande medans generationer byter plats.
Fatta vilken press. Kunskap som min mamma och pappa besitter som förts vidare genom generationer kan försvinna om jag en vacker dag bestämmer mej för att jag inte orkar mera.
Det har pratats en del om pressen samiska kvinnor har om att det är de som förväntas föra typiskt kvinliga seder vidare medans männen förväntas föra typiskt manliga seder vidare men det snackas mindre om vi som "måste" för båda sidor vidare.
Det blir mycket tydligare nu när min pappa börjat prata om döden och jag har en liten i magen. Den kunskap min pappa försöker lära mej innan han går vidare måste jag lära mitt barn.
Tänk om mitt barn inte vill föra kunskapen vidare?
Då blir jag den sista som kan allt det här.
Aa men va fan, vad blev det här för depp.
Jag känner ingen riktig press än, än är det bara roligt att få lära sej nya saker och få känna förfäderna i varje knivsnitt. Jag får bara hoppas det håller i sej så länge som möjligt.